ADHD av kombinerad typ  både uppmärksamhetsproblem och överaktivitet och impulsivitet , dessutom autistiska drag och social- samt agorafobi och panikångest. Ett helt smörgåsbord på papper men i praktiken bara lite annorlunda fungerande...

Jag själv upplever det här som svårt:

Jag missar ofta helheten för att jag fastnar för detaljer. Jag kan gå en kurs, sitta alla tillfällen och inte veta vad jag hört men jag kommer ihåg allas klädsel, namn, smycken. Jag har svårt att tänka om när jag väl fastnat i detaljtänket. (Här har jag stor hjälp av den medicinska behandlingen).

Jag lyssnar bättre om jag slipper titta folk i ögonen, när jag börjart titta så fastnar jag i att koncentrera mig i att hålla kvar blicken och hör inte ett ord. (Därför bloggande är så bra, man svarar verklligen på det man "hört")

Jag måste se för att förstå, inte alltid men det mesta fungerar mycket bättre om jag ser vad som menas (bilder, övningar, praktiska instruktioner). Ge mig ett papper och det hamnar i papperskorgen ungefär.

Det svåraste är nog att människor säger en sak men menar en annan. Exempel: Vad fin du är i håret (stämningsläget säger dock att det är en artighetsfras). Eller om jag känner av att personen är upprörd eller sur över något och svarar att allt är bra blir komplicerat med. Idag kan jag säga till mig själv att strunta i det men när jag var yngre så kunde jag bli hysterisk och konfliktbenägen.

Jag kommer för sent, missar överenskommelser, hafsar igenom uppgifter i sista minuten och påbörjar sysslor utan att avsluta dem. Att det orsakar irritation i omgivningen är självklart, men jag kan inte riktigt styra över det. En anledning är att jag har svårt att sätta mig in i hur andra människor uppfattar saker. Jag utgår från mig själv i de flesta lägen. Rent intellektuellt vet jag om det men jag kan inte praktisera kunskapen.

Besvärliga saker, som att deklarera, betala räkningar, sätta igång att städa eller röja upp bland papperna, skjuts upp och blir inte gjorda. Numer betalar maken räkningar, han har skött deklarationer när jag haft firman och jag har sådär tjugo högar med papper från de senaste åtta åren som skall sättas in någonstans.. om jag hittar dem.

Glömska vilket hänger ihop med koncentrationssvårigheterna. Jag glömmer handlingslistan hemma, glömmer busskortet och kommer på det på bussen, glömmer stämpla, glömmer korten i automater, leg i affärerna, läkarbesök, hämta barnen på dagis (har bara hänt en gång, händer aldrig igen), med mera med mera. (Här har jag iphone, KBT-strategier och läkemedel till hjälp).

Detta är lite grand hur det kan se ut. FÖR EGEN DEL ÖVERVÄGER DET SOM JAG SJÄLV TYCKER ÄR POSITIVT NU FÖR TIDEN.




När jag var yngre var det värre men det är en annan historia. Jag har inga problem att bjuda på mig själv idag, jag har kommit så långt med mig själv att det snarare lyfter. Eftersom jag inte identifierar mig med ADHD:n utan mig själv som person så blir jag inte heller upprörd när någon annan klankar på ADHD. Var och en är berättigade sina egna åsikter. Däremot är det upprörande att många generaliserar och ser ner på personerna som har ADHD men det är en helt annan sak.

Publicerad: 2010-01-15, Uppdaterad: 2010-01-15

Människans behov av att kategorisera speglas av att vi behöver diagnoser för att få det stöd vi rimligtvis skall få som en mänsklig rättighet. Vi sätter in människor i olika fack och gränsen för vad som är normalt eller tillåtet beteende blir allt snävare. Är det en slags rensning som håller på att ta form?

Jag är inte emot diagnoser inom neuropsykiatri, jag är inte psykodynamiker utan jag tror på den neuropsykiatriska förklaringsmodellen. Vad jag menar är att många som klarade sig bra i skolan på exempelvis 50- och 60-talet gjorde det trots diagnos för att det var strukturerat, disciplinerat och det fanns få valmöjligheter. I dagens samhälle skall eleven själv planera för sin skolgång, man skall arbeta fritt utan struktur och det är OK att ha distraherande hjälpmedel i form av MP3 och annat. Klasserna består nästan alltid av 25-30 elever som en pedagog skall hinna med att hjälpa. Det finns inget utrymme för plan B för de som inte gynnas av den varianten.

De barn som inte klarar den här ostrukturerade skolformen blir "bestraffade" på olika sätt. Ett sätt kan vara att få gå iväg och arbeta i "minigrupper" (alla klasskamrater vet att det är pga att man inte hänger med). Ett annat vanligt skeende är mobbing. Toleransen hos övriga barn är ofta väldigt låg och den som avviker blir utsatt av de som inte avviker. Tyvärr har många pedagoger brister i sina kunskaper kring exempelvis ADHD så någon support från vuxna infinner sig inte alltid. Pedagogerna är inte att anklaga, rektorer och övriga beslutsfattare är det däremot. De måste se till att följa skollagen, de måste se till att varje elev får sina behov tillgodosedda och om det innebär att utbilda lärare så skall man se till att göra det. Har man inga egna befogenheter att fatta sådana beslut så får man helt enkelt gå till den som har det.

I vissa fall får man gå i specialskola med specialutbildade lärare vilket undertecknad tycker är att föredra pga goda erfarenheter för egen del. Tyvärr får väldigt få barn den här chansen eftersom det är en skolgång som kostar mer pengar än vad den vanliga skolpengen täcker. Barn med neuropsykiatriska diagnoser diskrimineras redan där. Man har inte samma valmöjligheter vad gäller skola som barn utan diagnos. Du kan välja en perfekt skola för ditt barn men så får du ett nej av stadsdelsnämnden utan hänvisning till en fungerande skolform för att den du valde kostar för mycket pengar. Det här leder ofta till marginalisering som i sig kostar den berörda stadsdelsnämnden åtskilligt många fler miljoner genom åren. Nationalekonom Ingvar Nilsson har räknat på vad en kommun kan få i avkastning genom att satsa på långsiktighet och det kommer upp i siffror på över 300%.

Ändå går man i sina trygga fotspår med kortsiktiga lösningar. Antagligen för att beslutsfattare har sin egen budget att ansvara för och måste få till att gå ihop för stunden för att inte bli utbytta och ersatta med någon annan som kan spara ännu mera pengar åt kommunen.

Det här med att skolorna skall ansvara för sina egna elever och försöka själva år efter år för att slutligen ge upp i åttonde klass och lämna över ansvaret till specialister. Hur kan det få fortgå? Vad är egentligen viktigast? Är det våra barns välmående eller är det att kortsiktigt få ihop budgeten. Kanske läge att prioritera om utgifterna lite. Kanske dags att lära av sina misstag istället för att envisas med att hålla fast vid sina principiella beslut?

Skolor kräver diagnos för att erbjuda stöd, när diagnosen finns "kanske" du får stöd.

Antingen får skolorna erbjuda stöd individuellt anpassat till alla elever utan att kräva ett papper med diagnos eller så får de ge det stöd som personen med diagnos behöver. En diagnos innebär inte att allt kommer fungera per automatik, en diagnos är till hjälp när man skall utforma stöd men man måste alltid utgå från varje elevs individuella behov. Inser man under tidens gång att man inte kan tillgodose behoven så måste man leta upp en fungerande skolform i samråd med elev och föräldrar snarast möjligt. Det är enkel matematik som i väldigt många fall inte fungerar. På vems bekostnad? I första hand barnets men även samhällets. Vad krävs egentligen för att man skall se till människan i första hand?

Hon blev jätteglad för denna! 10,2 megapixlar = mallig tjej :-)
Skriver mera imorgon, julavslutning på pojkarnas skola och sen skall jag på ett möte inför en utbildning vi skall hålla i vår.

Natti natti