Det börjar likna en fredagsblogg det här ;-)

Det känns iofs sunt ...

Ja, så svischade ytterligare en vecka förbi. Det har hänt ganska mycket men i vilken ände jag skall börja det vet jag inte haha.

Förra söndagen publicerades en artikel GP i varje fall. Tyvärr kom den inte på nätet men den handlade om att visa upp en positiv bild av ADHD och trots tuff bakgrund kan man lyckas i livet ändå. Har tyvärr ingen fungerande scanner men en bild på artikeln.



Som ni ser på en av bilderna tar Mathilda kort på fotografen, här är den bilden:



Hon är för skön den lilla loppan :-)

I tisdags manifesterade några av oss utanför F-kassans kontor för att "hedra" de som tagit livet av sig pga oron över att bli utförsäkrade. När man har exempelvis en svår depression så är självmord enda utvägen i mångas tankar när man står inför det faktum att ens finansiella trygghet kommer försvinna.



Efter det var det dags för vinterns höjdpunkt, Depeche Mode...
Jag hade vansinnigt roligt, dansade som en galning. De som satt bredvid mig var kanske inte riktigt lika roade men är det ös så är det ;-)



Torsdagen var andra cirkeltillfället, ALLA som var med första gången kom även denna gång samt två nya. Det här är något som är få förunnat, att få skapa något nytt tillsammans med andra som har en jäkla massa tillgångar!! Ser fram emot nästa torsdag!

Idag är ledig dag och den skall jag njut av, nästa vecka drar planeringen igång av det nya projektet på jobbet som jag skall vara med att starta upp. Det ser jag verkligen fram emot.

Fick dessutom frågan om jag vill sitta med i en projektgrupp på jobbet med andra organisationer inom funktionsnedsättningsområdet. Det är ett forskningsprojekt som handlar om barn, perception med mera. Det skall bli väldigt intressant. Har dessutom blivit inbjuden att föreläsa för personalstyrkan på en enhet inom den organisation jag är anställd. Det händer mycket nu!

Även om allt känns väldigt bra nu så kan jag inte undgå tt bli trött, igårkväll när cirkeln var slut vr jag helt tom i bollen så att komma hem till bland annat de här små underbara liven är bästa medicin...

 

Kuddkrig, det är kul det....

Hoppas ni alla får en finfin helg
Imorgon bär det av till Uddevalla för egen del..skall informera om ett nätverk jag är kontaktperson för bland annat





Fredag igen, en riktigt hyper sådan..mycket text blir det

Ja, överskottsenergin svämmar över idag. Det blir ofta så när jag är ledig och inte har något privat inplanerat. Problemet med det är att jag inte kan rikta energin till att göra det som behövs utan fastnar i onödiga saker. Det leder till frustration, som leder till ett sjuhelsikes humör kan man väl säga :P

Så när jag är ledig och borde vila (enligt vänner och bekanta) blir jag istället uppstressad vilket är ännu sämre för kroppen än att jobba för mycket...hahaha...



Jag brukar säga så här;

- Fördelen med ADHD är att när man väl bestämt sig för något så ger man sig inte förrän det är gjort. Problemet ligger i att det inte går bestämma sig... Viljan finns med andra ord :P

För er som tycker det är svårt att begripa hur symtomen yttrar sig hos en vuxen med ADHD tänkte jag ge lite exempel, jag förstår om det är krångligt för det tog ett helt liv för mig själv att förstå ;-) Jag har ju även inom autismspektrat och vad som tillhör vad det skiter jag i men att de finns hos mig är uppenbart...haha

Den här varianten av ADHD har jag

ADHD av kombinerad typ  både uppmärksamhetsproblem och överaktivitet och impulsivitet , dessutom autistiska drag och social- samt agorafobi och panikångest. Ett helt smörgåsbord på papper men i praktiken bara lite annorlunda fungerande...

Jag själv upplever det här som svårt:

Jag missar ofta helheten för att jag fastnar för detaljer. Jag kan gå en kurs, sitta alla tillfällen och inte veta vad jag hört men jag kommer ihåg allas klädsel, namn, smycken. Jag har svårt att tänka om när jag väl fastnat i detaljtänket. (Här har jag stor hjälp av den medicinska behandlingen).

Jag lyssnar bättre om jag slipper titta folk i ögonen, när jag börjart titta så fastnar jag i att koncentrera mig i att hålla kvar blicken och hör inte ett ord. (Därför bloggande är så bra, man svarar verklligen på det man "hört")

Jag måste se för att förstå, inte alltid men det mesta fungerar mycket bättre om jag ser vad som menas (bilder, övningar, praktiska instruktioner). Ge mig ett papper och det hamnar i papperskorgen ungefär.

Det svåraste är nog att människor säger en sak men menar en annan. Exempel: Vad fin du är i håret (stämningsläget säger dock att det är en artighetsfras). Eller om jag känner av att personen är upprörd eller sur över något och svarar att allt är bra blir komplicerat med. Idag kan jag säga till mig själv att strunta i det men när jag var yngre så kunde jag bli hysterisk och konfliktbenägen.

Jag kommer för sent, missar överenskommelser, hafsar igenom uppgifter i sista minuten och påbörjar sysslor utan att avsluta dem. Att det orsakar irritation i omgivningen är självklart, men jag kan inte riktigt styra över det. En anledning är att jag har svårt att sätta mig in i hur andra människor uppfattar saker. Jag utgår från mig själv i de flesta lägen. Rent intellektuellt vet jag om det men jag kan inte praktisera kunskapen.

Besvärliga saker, som att deklarera, betala räkningar, sätta igång att städa eller röja upp bland papperna, skjuts upp och blir inte gjorda. Numer betalar maken räkningar, han har skött deklarationer när jag haft firman och jag har sådär tjugo högar med papper från de senaste åtta åren som skall sättas in någonstans.. om jag hittar dem.

Glömska vilket hänger ihop med koncentrationssvårigheterna. Jag glömmer handlingslistan hemma, glömmer busskortet och kommer på det på bussen, glömmer stämpla, glömmer korten i automater, leg i affärerna, läkarbesök, hämta barnen på dagis (har bara hänt en gång, händer aldrig igen), med mera med mera. (Här har jag iphone, KBT-strategier och läkemedel till hjälp).

Detta är lite grand hur det kan se ut. FÖR EGEN DEL ÖVERVÄGER DET SOM JAG SJÄLV TYCKER ÄR POSITIVT NU FÖR TIDEN.




När jag var yngre var det värre men det är en annan historia. Jag har inga problem att bjuda på mig själv idag, jag har kommit så långt med mig själv att det snarare lyfter. Eftersom jag inte identifierar mig med ADHD:n utan mig själv som person så blir jag inte heller upprörd när någon annan klankar på ADHD. Var och en är berättigade sina egna åsikter. Däremot är det upprörande att många generaliserar och ser ner på personerna som har ADHD men det är en helt annan sak.




Är på banan igen :-)

Ja, när jag trodde att jag inte kunde bli mer sjuk så fick jag ett bryskt uppvaknande i söndags morse med en halsböld. Eftersom jag hade ansträngt att andas så blev det akuten. Fick remiss till öron, näsa hals för punktering på måndagmorgonen och några citodon för att klara natten. Dessutom en dunderpencillin vilket har gjort att jag är på banan redan idag ...



Hemma från jobbet och vilar dock, känner mig aningen matt fortfarande. Imorgon är tänkt att jag skall till jobbet i varje fall. Det är tydligen två till kollegor borta, ingen höjdare men sånt kan man ju inte direkt styra.

Jag är glad att det inte var värre, jag kunde ju blivit inlagd :P

Läkaren pratade om att om jag får mycket besvär även fortsättningsvis så kan vi prata om att operera bort mandlarna, vi får väl se.

Lilleman är hemma med mig idag, han är en riktig hemmakille så jag lät han sova ut imorse. Nu tittar han på Diego vilket är en av favoriterna ...



Bilderna är googlade

Fick till en artikel på newsmill förresten, kommentera gärna...

Newsmill

Varför diskrimineras barn med neuropsykiatriska diagnoser och varför finns det ett behov av att kategorisera och normalisera?


Publicerad: 2010-01-15, Uppdaterad: 2010-01-15


Människans behov av att kategorisera speglas av att vi behöver diagnoser för att få det stöd vi rimligtvis skall få som en mänsklig rättighet. Vi sätter in människor i olika fack och gränsen för vad som är normalt eller tillåtet beteende blir allt snävare. Är det en slags rensning som håller på att ta form?



Jag är inte emot diagnoser inom neuropsykiatri, jag är inte psykodynamiker utan jag tror på den neuropsykiatriska förklaringsmodellen. Vad jag menar är att många som klarade sig bra i skolan på exempelvis 50- och 60-talet gjorde det trots diagnos för att det var strukturerat, disciplinerat och det fanns få valmöjligheter. I dagens samhälle skall eleven själv planera för sin skolgång, man skall arbeta fritt utan struktur och det är OK att ha distraherande hjälpmedel i form av MP3 och annat. Klasserna består nästan alltid av 25-30 elever som en pedagog skall hinna med att hjälpa. Det finns inget utrymme för plan B för de som inte gynnas av den varianten.

De barn som inte klarar den här ostrukturerade skolformen blir "bestraffade" på olika sätt. Ett sätt kan vara att få gå iväg och arbeta i "minigrupper" (alla klasskamrater vet att det är pga att man inte hänger med). Ett annat vanligt skeende är mobbing. Toleransen hos övriga barn är ofta väldigt låg och den som avviker blir utsatt av de som inte avviker. Tyvärr har många pedagoger brister i sina kunskaper kring exempelvis ADHD så någon support från vuxna infinner sig inte alltid. Pedagogerna är inte att anklaga, rektorer och övriga beslutsfattare är det däremot. De måste se till att följa skollagen, de måste se till att varje elev får sina behov tillgodosedda och om det innebär att utbilda lärare så skall man se till att göra det. Har man inga egna befogenheter att fatta sådana beslut så får man helt enkelt gå till den som har det.


I vissa fall får man gå i specialskola med specialutbildade lärare vilket undertecknad tycker är att föredra pga goda erfarenheter för egen del. Tyvärr får väldigt få barn den här chansen eftersom det är en skolgång som kostar mer pengar än vad den vanliga skolpengen täcker. Barn med neuropsykiatriska diagnoser diskrimineras redan där. Man har inte samma valmöjligheter vad gäller skola som barn utan diagnos. Du kan välja en perfekt skola för ditt barn men så får du ett nej av stadsdelsnämnden utan hänvisning till en fungerande skolform för att den du valde kostar för mycket pengar. Det här leder ofta till marginalisering som i sig kostar den berörda stadsdelsnämnden åtskilligt många fler miljoner genom åren. Nationalekonom Ingvar Nilsson har räknat på vad en kommun kan få i avkastning genom att satsa på långsiktighet och det kommer upp i siffror på över 300%.

Ändå går man i sina trygga fotspår med kortsiktiga lösningar. Antagligen för att beslutsfattare har sin egen budget att ansvara för och måste få till att gå ihop för stunden för att inte bli utbytta och ersatta med någon annan som kan spara ännu mera pengar åt kommunen.

Det här med att skolorna skall ansvara för sina egna elever och försöka själva år efter år för att slutligen ge upp i åttonde klass och lämna över ansvaret till specialister. Hur kan det få fortgå? Vad är egentligen viktigast? Är det våra barns välmående eller är det att kortsiktigt få ihop budgeten. Kanske läge att prioritera om utgifterna lite. Kanske dags att lära av sina misstag istället för att envisas med att hålla fast vid sina principiella beslut?

Skolor kräver diagnos för att erbjuda stöd, när diagnosen finns "kanske" du får stöd.

Antingen får skolorna erbjuda stöd individuellt anpassat till alla elever utan att kräva ett papper med diagnos eller så får de ge det stöd som personen med diagnos behöver. En diagnos innebär inte att allt kommer fungera per automatik, en diagnos är till hjälp när man skall utforma stöd men man måste alltid utgå från varje elevs individuella behov. Inser man under tidens gång att man inte kan tillgodose behoven så måste man leta upp en fungerande skolform i samråd med elev och föräldrar snarast möjligt. Det är enkel matematik som i väldigt många fall inte fungerar. På vems bekostnad? I första hand barnets men även samhällets. Vad krävs egentligen för att man skall se till människan i första hand?


Hoppas ni alla hade en bra helg, skall in och kolla lite bloggar nu :-)