Har du en Da Vinci personlighet?

Mljonärer, uppfinnare, artister, företagsledare och världsledare! De är kreativa, innovativa, impulsiva, brinnande, ambitiösa, risktagande, hängivna, har massor av energi för de de brinner för, egensinniga och är smått galna… ”utanförlådantänkande” människor."
 

Har du dessa personlighetsdrag? I så fall så delar du det med bland annat:

 

 
Richard Branson – Virgin empire
Madonna – Sångerska och världsartist
Albert Einstein – Nobelpristagare
Thomas Edison – Uppfinnare
Marie Curie – Kemist, Fysiker och Nobelpristagare
George Lucas – Skapare av Star Wars
Bono – U2′s Sångare och Nobelprisnominerad
Lady Gaga – Sångerska och världsartist
Walt Disney – Walt Disney empire
Robyn – Sångerska
Leonardo DaVinci … och många, många fler…

 

Då är du troligtvis en DaVinci personlighet.

Läs mer om detta i boken The DaVinci Method av Garret Loporto.

 

Jag hävdar att många med ADHD är Da Vinci-personligheter!!

 


 

 

Frustrationsinlägg

Det här med att tycka det blir lite jobbigt ibland, hur ställer ni er till det? Hör ni till skalan skyll er själva som skaffar en massa ungar eller till den mer förstående skalan?
 
Jag tycker vårt liv flyter på ganska bra trots en massa diagnoser (ADHD, Asperger syndrom, autismliknande tillstånd, trotssyndrom, tics, tvång och ocd) och konsekvenserna av det. Det finns dock vissa stunder som jag tycker är lite mer besvärliga än andra. Jag nämner det dock nästan aldrig för någon annan för jag vill inte ge andra chansen att ens tänka det skulle du tänkt på innan typ. Så fjantig är jag. Lite åt hållet, akta dig för att visa dig svag, men så har jag levt ett liv som kräver en del överlevnadskunskaper.
 
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad andra tycker och tänker men i mina "svaga" stunder kan det komma över mig. Känslan av att varför måste det bli så här, varför kan han/hon inte bara vara som alla andra. Det händer inte ofta men frustrationen fnns där ibland. Det betyder inte att jag älskar någon mindre, det betyder att jag är utmattad själv och inte orkar värja mig mot andras fördomar.
 
Det måste väl ändå vara OK? Man är inte mer än människa liksom?
 

 
 

Ansiktsblindhet

 

"Prosopagnosi (av grek. prosopon ’ansikte’ och agnosia ’okunnighet’), även kallat ansiktsblindhet, är en diagnos på en ovanligt svag förmåga att känna igen mänskliga ansikten.

Personer som lider av olika grad av prosopagnosi har ofta svårt att känna igen människor de borde känna igen och har även lätt att ta miste på person. Detta beror på ett fel i det fusiforma ansiktsområdet (FFA) i området gyrus fusiformis i hjärnan. FFA är en "specialkonstruerad modul" människan har för att kunna hantera ansiktsdata. Felet tros uppkomma på grund av en genmutation. Felet kan uppstå till följd av en fysisk skada i hjärnan men kan också vara medfött. Man brukar tala om tre olika graders ansiktsblindhet. Den stora massan har lätt ansiktsblindhet, d.v.s. de har svårt att lära sig nya ansikten, känner kanske inte igen folk som de bara träffat någon eller några gånger och kan även ha svårt att följa med i filmer och tv-serier med många skådespelare, eftersom de blandar ihop personerna. Det finns också mellansvår ansiktsblindhet, d.v.s. de känner igen familjen, nära vänner, grannar och andra personer de träffar varje dag, men har svårare för t ex nya kollegor, släktingar de inte träffar så ofta eller nya kontakter. Den ovanligaste formen av ansiktsblindhet är svår ansiktsblindhet. De känner inte igen sin familj, sina vänner eller andra personer omkring dem. I väldigt svåra fall känner personen inte igen sitt eget ansikte i spegeln eller på ett fotografi."

 

I den här familjen finns ansiktsblindhet av den mellansvåra varianten. Det är ett ganska fascnerande tillstånd. Mest fascnerande är hur männskr reagerar som inte blir igenkända när de förväntar sig att bli det. De flesta tar det med ro men jag har även upplevt att någon/några blivt förnärmade. Vet inte hur jag själv skulle reagera faktiskt men det är kul att fundera på sådant.