En hiskelig skallebank!

 
Nä, jag är inte bakis! Jag har druckit för lite kaffe eller så är det åska i luften. Det går säkert över så småningom. Dagen har inte bjudit på några överraskningar. Den lilla Vilda var ute på äventyr igår så hon hade kompisförbud idag annars intet nytt på Västfronten.
 
Vad har ni pysslat med? Jag har lagt ut lite auktioner och nu skall jag försöka ragga lite röster till Millas bild i Vi föräldrars omslagstävling.
 
 
Ok, kunde inte låta bli att bränna lite pengar på rean. Det är livsfarligt att ha butiker så nära hemmet!! Den gröna klänningen och prickiga kappan fyndades idag för totalt 125 kr
 
 
Milla ser ut som värsta försäljaren! Det skall böjas i tid!

Sitter och finurlar på en ny header

 
Är inte så lätt med en massa liv runt omkring dock så jag får fortsätta när småttingarna somnat. Här är ett halvfärdigt förslag i varje fall
 
 
eller kanske bara så här?
 
 
Det kommer nog fler

Jag tror att det här kan vara på gränsen till kontroversiellt

 
 

Måste man sluta förverkliga sig själv för att man blir förälder? Jag tycker mig ha sett diskussioner och debatter på sina ställen som mer eller mindre menar att man måste välja mellan barn och karriär/intressen. Blir man förälder blir man för livet och då är 100% fokus på det. Det enda jag håller med om är att man blir förälder för livet.
 
När man väljer att fortsätta leva sitt liv med sina intressen i behåll eller fortsätter jobba för att utveckla sig så får man mer eller mindre "det dåliga samvetet" på köpet. Jag vågar hävda att "det dåliga samvetet" är frukten av att ha lyssnat på andra "vetsigpåare" och att inte ha brytt sig så mycket om att följa sin dröm. En del drömmer om att vara hemmafruar och andra drömmer om att göra karriär. Somliga drömmer om att utöva sina intressen och andra vill inte någonting. Vad man än väljer så tror jag att man själv är bäste kvinna (eller man) att veta vad som passar en bäst.
 
Jag tycker mig också se tendenser att det är mammornas val som ifrågasätts? En man kan komma undan med i stort sätt vad som helst. Det är liksom OK, han är ju inte mamman. Det är tabu att vara mamma och vilja mer än att ta hand om sina barn. Tyvärr måste jag säga är det oftast vi kvinnor som ifrågasätter andra kvinnor som satsar på sig själva. Vad det beror på kan man nog rabbla hur många olika teorier som helst. Brist på egen självförverkling är en.
 
Om man som jag har många barn, barn med funktionsnedsättning så tillstöter än fler komplikationer. Man skall helst inte jobba eftersom man borde ta hand om alla barn man satt till världen samtidigt som man inte får gå hemma och leva på skattebetalarnas alla pengar som man får för man skaffat så många barn. Shit, man skulle kloona sig, eller nä, då kanske maken åker dit för polygami förresten.
 
Jag vet i varje fall med säkerhet att om jag är lycklig och avslappnad så blir resten av familjen det med. Om jag unnar mig lite roligheter mellan varven så kommer ungarna bli gladare ungar de också. Det är bra att sakna varandra. Vem vill berätta för sina barn när de frågar; - Tyvärr, jag kunde inte tacka ja till det eftersom jag hade fått dig då?