Med en massa funderingar

 
 
Jag är en person som mår dåligt när jag inte har något att fylla min tid med. När jag har saker att fylla tiden med som inte känns utvecklande så mår jag också dåligt men värst är ändå att inte veta vad jag skall götra. Det kan tyckas konstigt att man har perioder då man inte vet vad man skall göra när man som jag har sex egna barn och bonusbarn på det. Jag jobbar heltid, har eget företag (föreläser lite då och då) och sitter med i lite olika styrelser. Trots detta så känner jag ganska ofta att det inte är nog. Det är inte tillräckligt för att fylla mitt behov av spänning.
 
När jag var ung, så ung som 12-13 år så försökte jag döva den här känslan med alkohol och droger första gången. Jag levde destruktivt, framör allt självdestruktivt och den här åldern var dessutom inkörsporten till ett liv som ingen ens skulle önska sin värsta ovän.
 
Jag minns inte så mycket egentligen av mina tonår. Jag minns ingenting av det som var bra och positivt. Jag minns bara de traumatiska sakerna. Jag tror det är ett slags självförsvar. Man minns inte av ren självbevarelsedrift. Något jag minns väldigt tydligt är hur som helst känslan av att alltid stå utanför. Känslan av att aldrig höra hemma någonstans. Allt var självklart inte skit men jag måddde riktigt dåligt som barn/tonåring.
 
Jag har flertalet suicidförsök på mitt samvete, jag kan inte riktigt förstå hur barnpsykiatrin såg mellan fingrarna egentligen. Försöken var ändå såpass allvarliga att jag hamnade på barnpsyk.
 
Jag tycker att det är otroligt viktigt att dela med sig av sina erfarenheter. Jag gör inte det för att jag vill att andra skall tycka synd om mig. Jag delar med mig för att jag vill att andra skall få hopp! Hopp om att ens mående kan komma att förändras. Hopp om att det inte alltid behöver se så jäkla mörkt ut.
 

"Självmord hos unga upplevs ofta som oväntat för omgivningen, men många gånger har problem av olika slag funnits under en längre tid. Det finns hjälp att få om du har självmordstankar eller andra problem. Tveka inte att söka hjälp. Kontakta en ungdomsmottagning eller den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Trots att fler flickor försöker ta sitt liv är det fler pojkar som verkligen dör genom självmord. I Sverige tog 147 ungdomar mellan 15 och 24 år sitt liv 2010. Samma år tog även fyra barn, som var yngre än 14 år, sitt liv. Av dem var två pojkar och två flickor."

 

Med ett gäng vildingar i trädgården

 
Idag har jag jobbat fram till 16.15, mött upp en person som lämnat över nycklar till en likal som föreningen jag är ordförande för skall använda. Efter det hämtade jag Milla på dagis, fick en fågelbajs i pannan och gick vidare jhem och käkade middag. Därefter förberedde vi Vildans grillfest. Nu är fyra småtjejer ute och röjer och väntar på efterrätt. Tio-tolvåringar är härliga små personligheter!
 
 
Lite Anderssonskans Kalle över dem ;)

Med ett utdrag ur min självbiografi

Det här är ett utdrag ur min självbiografi och kapitlet heter ett stickprov ur mitt nittonåriga liv

 

"Jag kände mig ganska illa till mods under samtalet till
arbetet, skyldig och utpekad. Innan någon svarade hann
tankarna producera en rättegång där jag befanns skyldig.
Och den som svarade var min chef. Naturligtvis. Jag hade planerat att ringa en viss tid när jag visste att chefen svarade,

 

men blev ändå smått chockad och stum av att höra hennes röst. Vad skulle jag säga? Jag kände mig som en treåring som irrar runt i ett varuhus och letar efter sin mamma, ett litet barn som bara gråter hysteriskt och vill försvinna från jordens yta genom att dölja sitt rödgråtna lilla ansikte i armhålan. Men sansen återkom innan min chef hade hunnit säga «hallå» för andra gången. Jag tog mig själv i kragen och berättade att mitt tillstånd tyvärr inte hade förbättrats, och också att jag ville säga upp mig. Arbetet var för besvärligt, helt enkelt. Jag kände mig stressad och hade ont i rygg, armar och ben
och mådde allmänt jättedåligt. Hon förstod, enligt vad hon sa, och vi skulle tala mer om saken nästa gång jag kom till arbetet. Då skulle hon också ha alla papper klara åt mig,
färdiga att underteckna. Efteråt kunde jag räkna mig som före detta anställd på företaget.

När vi hade lagt på förblev jag tyst i fem sekunder medan reprisen av samtalet passerade revy i tanken. Sedan vaknade jag till och gav upp ett glädjetjut som inte var av denna världen.Jag var fri, fri som fågeln!"

 

Min bok heter Samma Djävla Ångest och om du är intresserad av att köpa den så finns den att köpa bland annat i Attentions webshop!