Häromdagen skrev jag om beroendeproblematik på Attentionbloggen

Jag har ett beroende, jag har alltid levt med någon form av beroendesjukdom. Redan i slutet på mellanstadiet, när jag började röka 12 år gammal så insåg jag att jag var en person som inte var rädd för att pröva någonting. Jag fastnade i missbruk tidigt, det blev värre och värre med åren. Det som blev min vändning var att jag blev gravid. När jag var 24 år skulle jag helt plötsligt få ansvara för någon annan än just jaget som jag föraktade högt. Det var det som blev min räddning brukar jag säga när jag föreläser. Jag var tidigt beroende av att vara älskad oavsett på vilket sätt. Jag utsattes för svåra situationer i min desperation av att vara älskad.

Innan jag började missbruka hade jag ett annat beroende. Jag var beroende av mat, jag var beroende av att ha kontroll över mat, vad jag vägde och vad jag stoppade i mig. Jag var anorektisk, jag blev bulimiker och det var jag i över 15 år. Jag har kvar min bulimiska hjärna men jag har inte kvar mitt bulimiska beteende. Jag har dagar när jag hatar min kropp men jag har också dagar när jag är helnöjd med den.

Idag har jag kvar min beroendeproblematik, jag missbrukar inte, jag är inte ätstörd på det sättet, jag missbrukar möjligheterna att engagera mig för det jag tror på. Det är vanligt bland oss icke neurotypiska, det är vanligt bland oss med ADHD. Vi vill bli älskade av alla, vi vill ha positiv feedback. Det är det som låter oss överleva.

Det här blev ett ganska naket inlägg, jag är övertygad om att dela med sig är av godo, jag hoppas att någon annan har glädje av att jag lämnar ut mig.

Här kan ni läsa fler av mina inlägg

 

För somliga av oss har vägarna haft lite fler kurvor med avkörningar till följd.

 

 
 

 

#1 - - Fröken.A:

Mycket tänkvärt skrivet inlägg!!

#2 - - Anonym:

Din insikt är beundransvärd!
För att inte prata om din livsresa!
Kram

Svar: Tusen tack! Det värmde!
Not just another mother!

#3 - - åsa:

Jag tror att detta Du skrev;
*Det är vanligt bland oss icke neurotypiska, det är vanligt bland oss med ADHD. Vi vill bli älskade av alla, vi vill ha positiv feedback. Det är det som låter oss överleva*
Är vanligt även hos människor som typ kallar sig normala... vilket jag dock inte gör.

Du gör det bra som bloggar så öppet och ärligt <3

#4 - - cattastroph:

WoW! Fantastiskt srkivet!