Hatar att jag har så värdelöst arbetsminne

Jag har kommit till en punkt när det är så mycket att min hjärna liksom kopplat bort. Jag mår inte dåligt, jag känner mig extra rörig bara. Jag mår egentligen ganska bra. Det finns en del i mitt privatliv nu som troligtvis skulle knockat vem som helst men eftersom jag har lite andra referensramar än många andra så står jag upp ändå. Jag har också förmånen att besitta ett fruktansvärt dåligt arbetsminne. Jag glömmer att jag borde må skit alltså. Jag vill inte lämna ut någon så jag går inte närmre in på vad det handlar om annat än att en förälder får tackla mycket ibland!
 
Idag har jag jobbat, haft samtal, föreläst för pedagoger och slutligen hämtat upp Lilleman på trumpeten och blivit hämtad där av maken. Vi handlade middag på hemvägen och väl hemma blev det tacos. Vegetarisk och vanlig. Nu har jag snart varit vegetarian i ett år. Jag känner mig helt OK, inte tröttare, inte smalare, inte något krångel med magen. Känns helt OK med andra ord. Hur hamnade jag bland vegetariska vanor när jag skulle prata arbetsminne är en bra fråga.
 
Tillbaka till det där med dåligt arbetsminne. Ibland beklagar jag mig över det till maken eftersom jag tappar så mycket både vad gäller information men även saker som jag skall göra. Jag ljuger inte när jag säger att mitt arbetsminne håller i cirka fem sekunder. En fördel med det är att man får mer motion än vad man skulle fått normalt sett, en annan att man även glömmer bort tråkiga saker, man slipper älta. Utöver de sakerna så finns det inga fördelar över huvudtaget. Det är frustrerande. Tyvärr tycks det inte bli något bättre med tiden heller. För mig har det bara blivit sämre och sämre. Det är tur att det finns hjälpmedel, skall försöka lära mig komma ihåg att använda dem också.
 
Hur som helst, maken brukar svara lite tröstande att jag inte alls har dåligt arbetsminne, jag har inget minne alls. Tack för den televerket!
 
 
 
 
 

#npfalingsas

Idag har jag varit på utbildning/bokbordsutställare/konferencier på en dag om Neuropsykiatri i Alingsås. Vår förening är en av flera organisationer som medverkat i arrangemanget och värdskapet. 600 anmälda från skolvärlden. Föreläsare under dagen var Johanna Björk, ADHD-konsulent, Lena Pettersson Specialpedagog, Thomas Ahlstrand SPSM, Johnny Andersson SPSM, Elisabeth Fernell BNK, Mats Johnsson BNK, Eric Donell, Caroline Nilsson Flyktingbarnteamet BUP, Catarina Damsgaard, psykolog CPS licensierad.
 
"Dr. Greene's model -- which he originally called Collaborative Problem Solving but now calls Collaborative & Proactive Solutions (CPS) -- provides a compassionate, accurate understanding of kids' behavioral challenges and a non-adversarial, effective approach for reducing challenging behavior, improving communication, and repairing relationships. The model was first described in Dr. Greene's book, The Explosive Child, which was originally published in 1998 and is now in its fifth edition (2014), and then in his book Lost at School (2009). The approach sets forth two major tenets. First, challenging behavior in kids is best understood as the byproduct of lagging cognitive skills (rather than as the byproduct of passive, permissive, inconsistent, noncontingent parenting). And second, these challenges are best addressed by resolving the problems that are setting the stage for challenging behavior in a collaborative manner (rather than through imposition of adult will and intensive use of reward and punishment procedures). Here are some of the important questions answered by the model:Why are challenging kids challenging? "
 
 
En bra dag!
 
 
 

Jag hatar att man inte får vara annorlunda, jag hatar verkligen att olika suger!

Idag har impulserna att svära varit svåra att tygla. Vissa dagar känner man för att trycka på rewind och pausa innan gnället började för att aldrig mer trycka på play. Idag har varit en sådan dag. Efter jobbet följde jag med älskade lilleman till trumpeten. Självklart hade jag glömt att han började över en timma senare idag eftersom de skulle ha konsert. Det blev en lång väntan.
 
Lagom tills väntan var över hade all sovande hyperaktivitet hos densamme vaknat och visade sig som plus plus. Tyvärr tyckte inte alla andra att det var lika kul som han själv och för mig blev det lite deja vú av distanslöshet som jag upplevt tio år tidigae när den äldste fungerade på ungefär samma sätt.
 
Att alltid vara en pedagogisk och tålmodig förälder fungerar inte och tyvärr brister ofta de pedagogiska kunskaperna när mottagaren behöver de som bäst. Imorgon skall vi öva på vad distanslöshet har för fördelar! NADA! Jag vill ju att barnen skall kunna vara sig själva, jag hatar att tillrättavisa men när barn runt omkring tar långsamma smygsteg åt sidan för att slippa distanslösheten då svider det i hjärtat, kryper i impulsiviteten och så blir det en missvisad agression för att man helt enkelt måste bli av med den.
 
Jag hatar att man inte får vara annorlunda, jag hatar verkligen att olika suger!
 
Jag hatar att man inte får vara annorlunda, jag hatar verkligen att olika suger!