Åtagande avklarat

Eftersom jag nästan var frisk nu så åkte jag till Skövde och föreläste på Högskolan som utlovat. 

Att främja hälsa hos elever med utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar G2F, 7,5 hp, 



Tog en turfzon bara för att jäklas med gubben



Det var då ett jäkla gnällande!!

Eller nej, egentligen inte men vissa dagar känns det som man vill kasta ut saker genom fönstret för att ljudvolymen är hög och tålamodsgränsen är låg. Idag är en sådan dag. Barnen bråkar, förkylningen spökar och tå-helvetet gör ont ungefär. "Alla är gnälliga" studsar fram och tillbaka inne i huvudet när det i själva verket är jag själv som är den som gnäller mest. Inte lätt när intrycken tar över uttrycken.

Mina ungar (sagt med kärvänlighet) får stå ut med mycket. Jag är en bestämd mamma med mycket regler och ställer krav på att man skall hjälpa till. Jag gormar och skriker på döda ting och jag fastnar lätt framför intressen och blir stendöv för yttre stimuli (mitt sätt att hantera hjärnans överbelastning). Jag säger precis vad jag tycker både bra och dåliga saker. Mina barns kompisar har fått höra att de borde gå och svabba av sig för att de stinker svett men de har också fått höra att de är skitcoola eller fantastiskt duktiga. Jag är en bråkig och besvärlig jäkla förälder helt enkelt.

Här har vi högt i tak, vi skrattar och skämtar grovt. Vi kan också gråta tillsammans och skälla på varandra. Det är ett jäkla liv helt enkelt. Vissa dagar går det bra förbi men andra dagar, som idag, så sätter det sig liksom på hjärnan och då vill jag helst vara ifred och skicka in hela högen på sina rum.

Jag är inte en perfekt förälder, tack och lov för det för vilka "prestationsångestar" man skulle få. Här får ungarna gärna klättra på möbler men de får inte lov att vara elaka mot varandra eller ge fasen i att ställa upp för varandra. Jag kan säga till en av de äldsta att stötta en av de yngre genom att säga åt andra att "om du muckar med min bror får du med mig att göra". Jag vet, inte så pedagogiskt men verkligt!

Kolla här förresten, Mathilda har Mangafierat Milla!

 

Med älskade ungdjävlar!

Ibland får jag frågan om jag inte tycker att det är jobbigt att ha så många barn. Ingen vågar riktigt ställa frågan om det är jobbigt att ha många barn med funktionsnedsättning. Jag brukar svara att det inte är jobbigare än att ha ett eller två barn. Det som är jobbigt är jobbigt ändå liksom. Det finns ett uttryck "små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer". Det låter lite som en gammal klyscha men oj vad det stämmer bra! Det är dock ingen vidare tröst när man är mitt i småbarnsåren och har det riktigt tufft.
 
Handen på hjärtat, det är ingen dans på rosor att ha en fyraåring med autism och ADHD som inte lärt sig prata på annat sätt än att bitas och skrika och slåss.
Det är inte vidare roligt när samma unge kastar sten på en hund för att se vad som händer, sparkar på personen framför för att den råkar stå på en fin pinne. Det är inte heller särskilt kul när barnet gömmer sig för att det är roligt och skrattar febrilt från gömstället medan morsan närapå får hjärtstillestånd och ringer polisen för tredje gången det året.
 
Det känns verkligen skit när man tvingas stanna i skogen för att ett vattenfall placerat sig framför den väg ungen nödvändigtvis skulle gå. Timmar på mage i lerpölar för att inspektera varenda droppe. Det är en del meck med att ha småbarn med diagnos! Man är rätt trött emellan varven.
 
När barnen blir större kommer andra bekymmer och då känns de där småbarnsåren som något man längtar tillbaka till. När ens barn mår skit, ens egna unge säger att han/hon inte orkar leva längre. Allt brister men man måste vara stark. Inombords skriker man efter någon som kan hjälpa en att få allt till att bli bra igen. Det känns hopplöst frustrerande att se ens barn må så dåligt och inte kunna göra något åt det. Alla barn mår naturligtvis inte dåligt per automatik för att de blir äldre men det händer och det är svåra saker.
 
Man brottas med BUP, psykologer och kuratorer som gärna vill hitta orsaken till svårigheterna i mammans agerande eller beteende. Som om man inte redan hade det körigt. Som förälder har man alltid dåligt samvete, man behöver inte någon som ytterligare spär på den känslan. Det är inte med glädje och hurrarop som man ber någon annan om hjälp, man gör det för att man ser det som den enda utvägen.
 
Nä, jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen mer än att alla ni mammor och pappor därute! Ni är fantastiska. Ni kommer aldrig att ge upp, det gör man inte, det finns inte hur jobbigt det än blir!