För att DU skall förstå - bidrag nio

Detta är Hanna Munkhammars berättelse!
 
Ja, jag vill skriva om min historia, jag vill skriva om adhd och asperger. Finns det en chans att det gör något bra är det en bra grej. Aktiviteten i hjärnan fullkomligt exploderar och ideerna flyger fram och tillbaka, studsar och dansar runt. Det är viktigt, och det, och det där vill jag också skriva och inte glömma den biten där. Hela jag är i projektet. Inget annat existerar än dom sprakade färgglada idebitarna som surrar runt.
 
Jag tänker att jag vill berätta allt för att det ska bli lätt att förstå. Hur det ena ger det andra och hur det kan bli som det blev. Jag vill skriva ner varenda händelse, varenda dag ur mitt liv allra helst. Så jag sätter mig ner och börjar från början. I en timme sitter jag och orden flödar ur mig. Klockan som var sent redan när jag började har hamnat en bra bit efter midnatt och jag borde vara dödstrött men det märker jag inget av för jag är mitt i det jag gör och inget annat finns. Jag skriver och skriver. Tills tröttheten slutligen slår mig i bakhuvudet och alla energi är borta på två sekunder och jag orkar knappt resa mig och ta mig till sängen.
 
Morgonen efter läser jag igenom vad jag skrivit och ser att det är för mycket text. Det är för mycket sidospår där jag följt mina tankebanor som kanske är fullt logiska för mig men inte för en utomstående läsare. Försöker ta vid där jag slutat och tänker att jag får väl rensa och redigera när jag är klar. Men det går inte. Jag är arg på mig själv för att det inte blev bra på första försöket och all sprudlande lust och alla tankar om vad som skulle förmedlas, hur jag skulle förmedla och framföra allt jag har att säga är som bortblåst. Motivationen är under noll och ingenting kan förmå mig att skriva en enda mening till. Det tar stopp. Som en fysiskt vägg, så tydligt och svårgenomträngligt känns det.
 
I flera dagar känner jag ett vagt obehag i mig när jag tänker på det påbörjade men inte slutförda texten. I flera dagar jagar den mig och påminner mig om att jag borde sätta mig och bara ta tag i det för jag kan ju om jag bara försöker. Ett par gånger öppnar jag faktiskt mailet som ligger under utkast och stirrar på bokstäverna innan jag snabbt stänger ner eländet och försöker glömma att det finns. Fortfarande förbannad på mig själv för att jag inte kan få det färdigt.
 
Tills jag får en insikt om att det här är ju det jag ska skriva om. Det är ju det här jag ska dela med mig av och raderar allt av det som jag kört fast i.
 
För det är så tydligt exempel på en del av min problematik. Det här är långt ifrån en engångsföreteelse. Det är mer så att det är så det blir varenda gång jag försöker genomföra något och det är så det alltid har varit. Jag kan bli alldeles till mig och gå upp i en ide eller ett projekt med ett engegemang och inspiration som kan få dom flesta att häpna. Jag kan praktiskt taget ha allt färdigt i mitt huvud innan jag ens sätter mig ner och ska påbörja projektet. Sen kan jag köra på i tredubbelt tempo mot andra och glömma att det finns en värld utanför det jag just för stunden sitter djupt begravd i. Tills jag tar slut och det är som någon slår av huvudströmbrytaren i min kropp och allt tar slut. All energi, all lust, all vilja. Efter det är det mer eller mindre omöjligt att hitta motivationen till att ta tag i projektet igen och slutföra det.
 
Jag känner inte att det är lite jobbigt, det tar emot som om det vore ett rent fysiskt hinder till att ta tag i det. Som att jag satt på ena sidan en hög stenmur och vad jag nu skulle slutföra är på den andra och jag har varken stege eller helikopter tillgänglig. Vilket såklart gör mig arg och frustrerad. För jag vet ju att jag har kunskap och förmåga att klara av uppgiften. Egentligen. Jag kommer bara inte åt det jag behöver inom mig.
Det här var ett av mina stora problem när jag gick i skolan. Främst med olika typer av läxor och uppgifter som skulle genomföras över tid och delvis på egen hand.
 
Gångerna jag suttit hemma vid mitt skrivbord med böckerna uppslagna och tårarna rinnande av ilska och uppgivenhet är så många att jag inte har en chans att räkna dom. När jag suttit där och inget hellre velat än att genomföra det jag ska. Ingen vill väl misslyckas? Hur lite jag kunde förstå varför det inte gick, varför jag inte bara kunde göra sådär som dom sa på utvecklingssamtalen i skolan. Försöka lite mer. Varför kunde inte jag bara ta tag i mig själv? Varför var min självdisciplin så dålig? Det var precis så resonemanget gick i mitt huvud när jag satt där, tolv år gammal, med tårarna rinnande och frustrationen skärande i mitt inre.
 
Där, precis där, hade jag behövt en enda vuxen som kunde se att det inte var brist på vare sig vilja eller försök som gjorde att jag hade så svårt att komma igång med och slutföra uppgifter. Där hade jag behövt någon som såg att jag kämpade mot något som höll på att förgöra mig och mitt självförtroende. I det läget hade jag behövt någon som visste att adhd inte bara yttrar sig i pojkar som kastar stolar i klassrummet. Någon som förstod att min totala oförmåga att sitta still på en stol var något som kanske behövde uppmärksammas. Att jag låg på golvet på lektionerna, eller satt i fönstret eller satt på bordet, eller gick runt. Att jag inte kunde räcka upp handen och vänta på min tur när det ställdes en fråga utan bara pratade rätt ut. Det gick inte att hålla svaret inne, jag kunde ju. Jag hade behövt någon som såg det och förstod vad det var.
 
Men det fanns ingen. För jag följde inte det typiska mönster som är det första människor i allmänhet tänker på. För jag störde egentligen inte undervisningen så mycket. För jag fick ju ändå bra betyg i slutändan. Jag var ju inte ett problembarn så. Därför fanns det ingen som såg mig. Tack vare en bra förmåga att prata mig ur situationer med oinlämnade arbeten och försenade läxor och tack vare en intelligens utöver normalen som gjorde att det lilla jag uppfattade faktiskt gick att få ihop till något vettigt klarade jag mig helt okej betygsmässigt.
Jag heter Hanna, är tjugoåtta år och har adhd och asperger. Det här är bara en av mina svårigheter som hänger ihop med diagnoserna och jag vill så gärna att andra ska förstå och kunna känna igen andra barn, ungdomar och vuxna som slåss mot samma saker som jag har gjort. Jag vill så gärna att dom som är där jag var när jag var tolv år ska bli sedda och hjälpta i tid.

Jag blev inte det. Jag trodde ju såklart på det dom vuxna sa till mig, att jag kunde om jag bara ville, att jag bara måste bli bättre på att planera och försöka lite mer. Nu närmar jag mig trettio och har varit sjukskriven i praktiskt taget hela mitt vuxna liv för mina försök att klara allt jag borde kunna och bara skulle göra tog sådan kraft från mig att jag slutligen totalkraschade ett år efter att jag tog studenten. Helt utan självförtroende, jag visste ju någonstans innerst inne att jag var smart men jag kunde inte prestera och alla sa ju att det "bara var att...". Men det fanns inget bara att i min värld och det knäckte mig.
 
/Hanna

För att DU skall förstå - bidrag åtta!

Läs Mikaels tänkvärda inlägg i mitt bloggtema för att du skall förstå!

 

"Dagens konstaterande!

Budskapet jag läser sida upp och sida ner är detsamma, vi som föräldrar är extremt slutkörda, vi är utlämnade och vi får ingen hjälp! Och inte sällan är vi också sjukskrivna i kortare eller längre perioder.


Vi kämpar dag ut och dag in med våra barn för att de skall få en dräglig vardag.
Men vad hjälper det när lagen inte följs av kommunerna, när Skolverkets rekommendationer inte följs, och viljan tillika kunskapen hos personalen är som bortblåst?
Jag har själv fått berättat för mig av en pedagog att dennes kollegor undrade varför denne engagerade sig i min son, han är ju ändå förstörd och redan körd! Han är för helvete 10 år och redan av vuxenvärlden stämplad som ett hopplöst fall!!! Den kvällen grät jag!
Jag är mer eller mindre chockad över hur man möter problematiken kring NPF i kommuner, landsting och på skolor/fritids. Och än mer anmärkningsvärt är att BUP, Habilitering och enskilda läkare och sjuksköterskor också påvisar en anmärkningsvärd okunskap. Dessutom har olika landsting och olika läkare skaffat sig en egen sanning om NPF-barn.
Kunskapen är så fruktansvärt dålig, och viljan så liten att försöka förstå hur våra barn fungerar, och det finns inte en fungerande samordning någonstans! Det finns varken lokal eller nationell samordning hur man ska behandla och bemöta varken våra barn, oss föräldrar eller syskon.


För varje enskilt barn så uppfinner man hjulet igen, som om man aldrig vetat om diagnosen eller problematiken innan. Och för oss föräldrar, och att inte förglömma syskon till våra "turboungar", så finns definitivt ingen hjälp!
Det man ofta möts av är snarare en klapp på huvudet, och att man blir ombedd att inte vara så hysterisk, för det kan väl ändå inte vara så farligt.
Det är väldigt ofta jag har haft lust att lämna in 20 omedicinerade ADHD-ungar på kommunkontoret, sjukhuset eller på skolan, och låta dem lösa problemet som ju tydligen är så enkelt...det är ju bara att uppfostra dem! Samtidigt vill jag inte utsätta barnen för så totalt okunniga, nonchalanta och skenheliga människor!
Man ser så tydligt på ”Fantastiska Föräldrar”, i inlägg efter inlägg att utmattningen ofta är total, bemötandet vi får är uruselt och nonchalant. Följden blir att våra barn lider alla helvetes kval i en oförstående skola de inte riktigt förstår!

Man får ju dock glada tillrop och ryggdunk av vänner, släkt och kreti och pleti.
Upp med hakan! Det är bara att kämpa på! Det blir säkert bättre! Så farligt kan det väl ändå inte vara!


Jag är så innerligt ärligt förbannat trött på dessa tillrop och ryggdunk, hjälp till istället för att leka livscoach för ngn som redan är så trött att den inte vet om den kommer orka resa sig ur sängen imorgon. Och då menar jag verkligen det bokstavligen!
Snälla, snälla omgivning det finns ett väldigt bra uttryck som ni bör anamma.
”När ni gått ett par mil i mina skor så kan ni uttala er”…
Visst finns det guldkorn av kunniga människor där ute, och de skall ha en ofantligt stor eloge!
Ni vet vilka ni är!
Oftast består dessa guldkorn av väldigt få enskilda individer som har en talang och ett äkta engagemang för våra barn. De som kämpar i motvind mot kollegor, resurser och fördomar.
De som offrar både fritid och annat på att försöka hjälpa våra barn.
Problemet är ju att de är så försvinnande få!

Men det är väl bara att ta upp hakan, intala sig att det blir bättre och det är ju ändå inte så farligt.......eller???

Mikael Färdig 2012 (reviderad 2014) mikaelf71@live.se"

För att DU skall förstå - bidrag sju!

Ni har väl inte missat mitt projekt för att motverka stigma kring ADHD, ADD, Asperger med mera? Har i samband med detta en insamling till Hjärnfonden för forskning om ADHD. Klicka på bilden om ni vill bidra!
 
 
 
Jag har haft förmånen att få publicera flertalet fenomenala bloggare och andra skribenter med erfarenhet av neuropsykiatri på ena eller andra sättet.
 
Ikväll bloggar Jessica med bloggen Nestor Förlag
 
"För mig var ADHD de busiga pojkarna som inte kunde sitta still, de som alltid störde och fick skäll, de som var annorlunda och utmärkte sig, ADHD var...inte jag.

Men idag vet jag bättre, idag vet jag hur fel jag hade och därför vill jag även sprida ut det till andra.

Min diagnos syns inte utanpå, den sitter och skaver på insidan. Jag har en stor tung ångest jag burit med mig så länge jag kan minnas, en inre motor som inte kan stoppas och en självkänsla som oavsett prestation aldrig växer. Idag har jag svaret på varför jag alltid känt mig annorlunda, varför jag känt mig ensam trots att jag egentligen aldrig varit det. Idag vet jag varför jag ristade mina handleder blodiga och varför jag stoppade fingrarna i min hals.

Min diagnos kom inte som en lättnad för mig. Det var lika mycket en sorg som en förklaring. Jag förstår NU varför jag tvingade mig själv att svälta, eller varför jag tränade tills kroppen tog slut. Jag vet varför jag aldrig nådde min mål och varför jag ständigt hamnade vilse. Trots att jag nu vet svaret på mitt lidande finns det fortfarande inget facit. Idag kan jag se mina problem, förstå dem, men vet ändå inte hur jag ska förhindra dem.

Idag anklagar jag inte längre mig själv, och jag skulle aldrig låta någon trampa på mig igen och anledningen till att jag driver mitt företag och bloggar om psykisk ohälsa är för att du inte ska göra det heller!"

Jessica Hjert Flood/Nestor förlag