Repris - Utredningar

Neurobloggarna har tema utredningar, jag bidrar med ett gammalt inlägg i repris.
 
Flera av barnen har genomgått utredningar men jag funderar över om den som kan tänkas vara mest intressant är den som skett under projekt TUTI? Tidig upptäckt, tidiga insatser?
 
När några av de äldre blivit berikade med fantastiska tillgångar i bokstavsträsket bland annat så var det inte några större svårigheter att få till en utredning på lillebror när misstankarna var som starkast. Eftersom jag då hade enbart negativa erfarenheter av BUP så valde jag att gå till barnmedicins läkare på vårdcentralen och be henne skicka en remiss till BNK (Barnneuropsykiatrin) istället. Det fungerade!
 
Vid första besöket träffade vi läkare. Son tre var då tre och ett halvt år. Vi gick igenom hereditet, socialt, graviditet och förlossning, första levnadsåret, psykomotorisk utveckling, förskolan, somatisk hälsa, social interaktion, kommunikation, beteenden och intressen, koncentration och uthållighet, motorik, ADL, tidigare utredningar, behandling/habilitering, aktuella problem samt att jag fick fylla i formulär Conners. Läkaren gjorde en neuropsykstatus och en bedömning vilka åtgärder.
 
Besök två blev till logoped. Logopeden intervjuade för aktuell status, använde bedömningsmetoder Reynell receptiv delskala samt stora fonemtestet. Hon kollade rent allmän status, språkförståelse, fonologi, grammatik, semantisk lexikal förmåga samt kommunikativ kompetens. I sammanfattningen står bland annat:
 
"använder ett lillgammalt språkbruk med avancerade ord och långa formellt korrekt grammatiska meningar"
 
Efter det fick jag med två formulär att fylla i hemma. Bates observationsschema och Mc Arthurs frågeformulär.
 
Besök tre var ett återbesök till läkare (barnpsykiater). Huvudsakligen talade vi om hereditet.
 
Besök fyra var till pedagog och gick till på följande sätt:
Pedagogen var på besök i förskolan samt talade med pedagogerna i telefon. Pedagogerna fick fylla i formulär "samspel-kommunikation-beteende".
De gick igenom samspel/social interaktion, kommunikation, beteenden lek och intressen, ADL, uppmärksamhet/koncentration, aktivitetsnivå, specialpedagogiska anpassningar och därefter gjordes en sammanfattning.
 
Besök fem var till psykolog:
Psykologen använde sig av griffiths utvecklingsskalor
 
Besök sex var till pedagog ett återbesök. Man testade språk/kommunikation igen, social interaktion,  Lek,och begränsade intressen stereotypa beteenden eller andra avvikande beteenden. Framförallt konstateras att "pojken har en genomgående mycket hög aktivitetsnivå som gör det svårt att reglera sin aktivitet".
 
Besök sju var ett återbesök till psykolog:
Psykologen fortsatte med griffiths skalor och dessutom WPPSI III
 
Besök åtta kom jag själv till psykolog och intervjuades med Vineland-II
 
Besök nio var en genomgång av psykologutredningen, logoped samt pedagogtester och en presentation av resultatet. Totalt på skalan (IQ) fick han vid 3,5 år 127-139 poäng dvs betydligt över genomsnittet. Diagnos blev ADHD - UPPMÄRKSAMHETSSTÖRNING OCH HYPERAKTIVITET MED AUTISTISKA DRAG SAMT TICS UNS.
 
I projekt TUTI görs därefter ettårsuppföljning samt tvåårsuppföljning och under tiden skickas formulär hem som vi föräldrar får fylla i i omgångar. Vid tvåårsuppföljning står samma diagnoser kvar och poängskalan står på det samma. Det visar sig vara en ypperligt begåvad liten kille vi fått den äran att förvalta :-)
 
 
Jag har begärt hem alla barnens journalanteckningar från BNK, det är viktigt för dem att kunna läsa själva när de känner att de behöver ha svar på frågor som inte jag kan svara på.
 

Att ge extra stöd till en person i behov av det är att investera i densammes framtid

 
Det finns många uppfattningar om vad extra stöd är. För någon kan det vara att få extra tid för att lösa en uppgift, för andra kan det vara flexibla start och sluttider och för en tredje kan det vara att få hjälpmedel. Idag fungerar det "extra stödet" inte särskilt bra. I hemmet, (oftast) JA, i skolan och på arbetsplatsen, (oftast) SÅDÄR..
 
Jag är ju ideellt aktiv, jag är ordförande i en förening på lokal nivå och suppleant på nationell nivå. Jag jobbar för att, mina och andras barn skall få det extra stöd de behöver, i princip dygnet runt. Jag drömmer om hur jag kan påverka på natten, jobbar med stöd dagtid och roar mig på min fritid med ideella engagemang. Jag älskar fantastiska Sverige för här har vi verkligen möjlighet att påverka. Jag jämför med hur det kan vara på Sri Lanka där jag är projektledare för Riksförbundets projekt kring psykisk ohälsa.
 
När det kommer till extra stöd i min familj så handlar det främst om att implementera metoder att klara vardagen efter att ha kommit till insikt med att det finns en problematik. Det handlar om tidshjälpmedel, både rent praktiskt tekniska och verbala instruktioner. Vi är ganska billiga i drift i den här familjen vad gäller fysiska hjälpmedel. Vi kör papper och penna och telefonminne!
 
Hur som helst, att ge extra stöd till en person i behov av det är att investera i densammes framtid. Det är som att satsa långsiktigt. Att kosta på sig att ge extra stöd är ingen quick fix, det är att bry sig om andra.
 
 
 
 
 
 
 
 

Tema Missförstånd hos Neurobloggarna

 
Något som jag upplever som ganska typsikt för oss med bokstäver är att: syns det inte så finns det inte och sägs det inte så har det aldrig hänt. Detta leder självfallet till ganska mycket missförstånd. Det hänger troligtvis ihop med att vi ofta saknar förmågan att läsa av människor. Detta gäller dock främst vid autismspektrumtillstånd. Jag upplever att vid ADHD har man tvärtom någon slags superkraft vad gäller att känna in energier och känna av känslolägen (om man inte är i affekt vill säga). Jag har både ADHD och autismspektrumtillståndsdiagnos och kan sammanfatta min egen personlighet med att jag ser allt hos alla men ingenting hos mig själv. Jag läser av alla känslolägen men kopplar inte att andra kan läsa av mig. Förstår ni läget, att det är bäddat för missförstånd?
 
När jag träffade min man så fick jag höra ganska snart att jag är en skrikig person som förefaller ganska aggressiv i mitt framförande. Det var en total chock för mig! Ingen har någonsin sagt det åt mig och till en början ville jag inte alls hålla med om det. Eftersom jag är en person som inte gillar att ha fel så tänkte jag att jag minsann skall bevisa att jag hade rätt, jag var ingen skrikig person och jag verkade inte alls aggressiv. Jag frågade runt lite och kom fram till, jag hade fel. Alltså, har inget sagt det så har det inte hänt. Det här är bara ett exempel av många där det blivit missförstånd p.g.a bokstavstolkning samt oförmåga att läsa av människors beteende. Människor tenderar nämligen att undvika dig om du är skrikig och verkar aggressiv. Bästa insikten jag någonsin fått!
 
Vanliga missförstånd beror ofta på bokstavstolkandet! Sonen förstod aldrig varför han aldrig kunde ringa rätt när han var yngre, det visade sig att han letade efter bindestrecket på telefonen. Ni vet riktnummer bindestreck telefonnummer, så som man oftast skriver ett telefonnummer.
 
Vad är lärdomen då? Till er, var inte rädd för att på ett vänligt och konstruktivt sätt meddela er om ni tycker någon när och kär beter sig på ett obehagligt eller opassande sätt. Välj rätt tillfälle bara!