T A C K !

 
Jag vet egentligen inte hur jag skall börja det här. Jag har på senare år börjat ta in det faktum att jag faktiskt är där jag är idag. Det kan vara svårt att förstå för någon som inte har levt det liv jag har levt men det känns mig övermäktigt att gå in och förklara.
 
Jag har en stund på dagen där jag samlar mina tankar och oftast därmed energi. Jag går upp innan alla andra har vaknat. Ibland städar jag och ibland gör jag som nu, sätter mig ner och tänker efter.
 
Jag vill närma mig det nya året med tacksamhet! Det är troligtvis tjugo år för sent men jag vill ändå göra det.
 
TACK du som för drygt tjugo år sedan hittade mig, den där medvetslösa "pundartjejen" på gatan och ringde ambulans. TACK för att DU såg till att JAG överlevde! Jag är ganska övertygad om att vi är några stycken som är dig oändligt tacksam idag. Hade det inte varit för just DIG hade jag inte levt. I owe you one!
 
 
 
 
 

Kan man fira Jul traditionsenligt utan att vara en hycklare?

 
Ibland blir jag trött på att man alltid måste vara så himla politiskt korrekt. Det kanske är jag som tänker fel men jag förstår inte riktigt varför man inte kan glädjas över att få uppleva lite gemenskap och dela med sig lite mer en speciell tid på året? Ofta hör man, det där kan man göra hela året, det behöver vi inte speciella dagar att göra. Må så vara men vem stör det egentligen att man gör det några speciella dagar per år.
 
Visst det blir kommersialismens marknad med Mors dag, Fars dag, Julafton och Halloween. Men seriöst!! Vem stör det? Jag tycker det är skitbra att vi några gånger per år påminns om att vi inte bör ta varandra för självklara. Jag är inte kristen, jag tror inte på Gud eller Jesus men jag har julstjärnor i fönstren, tänder adventsljus (när jag kommer ihåg det) och firar julafton med tomte och paket på Jesusbarnets födelsedag. Så funkar jag, jag må vara hycklare men för glädjens skull kan man göra mycket.
 
Jag tycker vi alla kan försöka låta bli att vara så himla politiskt korrekta i många frågor faktiskt, ibland känner jag att vi är det till absurdum. Hur tänker ni?
 
 

"Riktigt jobbig djävla unge det där"

Det finns många åsikter om vad som är rätt och vad som är fel. Det finns också många som är bra på att peka ut vad andra gör fel. Det finns inte lika många som ser bakom beteenden. Med det menar jag att det alltid finns en orsak till olika beteenden men det är sällan den som uppfattaren upplever. Tyärr är de allra flesta också duktiga på att dela med sig av sina (ofta) felaktiga upplevelser till andra och som en löpeld har någons upplevelse gjort någon annans beteende till sanning. Känner ni igen det?
 
Om jag tar ett exempel;
 
En pojke går omkring och förstör för andra och hur mycket andra barn samt vuxna än säger till honom så hjälper det inte. Snarare så blir det oönskade beteendet ännu värre. Det diskuteras och gås samman bland övriga. Det tisslas och tasslas om att ungen är ouppfostrad och nästa steg borde vara att prata med föräldern. Så där kan man liksom inte göra.
 
Ofta ligger det orsaker bakom ett negativt beteende som ingen uppfattar eftersom barn tiger, de skyddar och de vill inte vara besvärliga. Ett barn som kräver överdrivet med uppmärksamhet likaväl som ett barn som bara tycks vilja vara osynligt kan ha riktigt tuffa förhållanden omkring sig. Det är inte ovanligt att det inte finns någon trygg omgivning till exempel. Föräldrarna kanske missbrukar, någon förälder kanske nyligen dött, hemska tanke, barnet kanske blir utnyttjat. Eller det behöver inte vara så dramatiskt, barnet kanske helt enkelt känner att det inte blir älskat. Det kan också ligga psykisk ohälsa bakom.
 
Det vi människor behöver bli bättre på är att se att det nästan aldrig är som vi tror, det finns nästan alltid en rimlig förklaring till ett beteende, inget barn vill bete sig dumt och vi människor måste arbeta mer med att få bort våra fördomar.